Till minne av Yap

Jag har ju anat att den dagen inte var långt borta men när den kom, kom den ändå som en chock.

Vår gamle Yap hade varit lite hängig och hostig den senaste tiden och efter nyår blev han plötsligt mycket sämre och andades väldigt ansträngt.  Igår förmiddag åkte vi in med honom till djursjukhuset i Malmö. Först pratades det om lunginflammation orsakad av kennelhosta men röntgen visade att han hade mycket vätska i brösthåla och lungor. Vi grep efter ett halmstrå att vätskan skulle bero på en infektion som gick att behandla och åkte hem i väntan på provresultaten.  Det blev en lång eftermiddag och vi pendlade mellan hopp och förtvivlan. Så kom samtalet till slut och beskedet att de hittat metastaser i vätskan. Vi hade ett alternativ att göra fler undersökningar för att ta reda på exakt var tumören fanns men då resultatet skulle blivit detsamma så lät vi bli.

Hela familjen åkte tillbaka till djursjukhuset för att ta farväl. Vi satt i ett rum med tända ljus och Yap fick lugnande och lade sig ner på en pläd. Vi fick klappa och pyssla om honom ordentligt. När det väl var dags lämnade Jimmy och Hanna rummet. Jag satt kvar hos honom hela tiden och kliade honom mellan ögonen (det bästa han visste) tills han var borta. Det var märkligt, men det kändes så tydligt när han inte fanns kvar… när det bara var skalet kvar. Jag är säker på att hans hundsjäl for upp till himlen och nu vilar han där med katt bästisen Kasper och håller sitt alltid vakande öga på oss.

Någonstans i sorgen finns en lättnad att inte behöva fundera över när dagen skulle komma och hur det skulle gå till. Nu är det över. Men det är fruktansvärt tomt här hemma! Jag saknar det där stora mjuka huvudet! Jag saknar tyngden på mina ben när han låg i sängen. Husse saknar skogspromenaderna och de kloka samtalen på tu man hand...  Hanna ’snakar’ sin yappe gubbe. Vi saknar en familjemedlem som varit med oss i 10 år! Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om hur han var… men jag låter bilderna tala..

Vila i frid älskade vän.